Swedish girl, living in Africa.

Nu har jag inte skrivit på väldigt lång tid, anledningen är att jag varit väldigt nere. Att leva och jobba i Tanzania är väldigt lärorikt, samtidigt som det kan ner en så himla mycket. 

Det är knappast första gången jag är här, men de här kulturkrockarna är lika påtagliga varje gång. 

Att vara vit gör ingenting lättare, och att vara kvinna gör det än svårare i många sammanhang. Att komma ifrån ett så himla skyddat land som Sverige gör mycket till en kamp. 

Jag har aldrig varit den typ av tjej som gör oss själva till martyrer. Jag har aldrig sett skillnad på män och kvinnor mer än det uppenbara. Jag har aldrig brytt mig om en människa är svart eller vit, döv eller blind. Här är det inte så, och jag hatar att jag måste inse det, vi är inte alla lika värda. Världen är inte en.. Det är bara idioter som tänker så. Jag önskar att vi alla kunde vara de idioter, och att världen faktiskt kunde vara så som vi så många säger att den är. 

Jag upplever kulturkrockar varje dag, folk som inte förstår mig, folk som inte lyssnar på mig. På mitt Jobb är jag ansvarig för två personer. Mannen jag är ansvarig för lyssnar inte på mig, för att jag är kvinna. Min chef (man) kan förnedra mig framför andra, för att jag är hans anställda, och för att jag är kvinna. Folk på gatorna ber mig om pengar, för jag är rik, för att jag är vit. 

Jag har heller aldrig varit någon som riktigt litar på folk, men här är det en oskriven regel hos alla. Jag kollar mig över axeln en extra gång var jag än är. Är jag ensam hemma är jag orolig och rädd, för jag vet att alla i mitt område vet att jag är ensam. 

Jag vill inte leva med dessa tankar, men det är så man måste leva här, för att vara säker. Jag vill inte bli definierad för mitt kön, och dessutom inte som det "svaga könet". I min värld finns det inget svagt kön.. I min värld finns det människor som är bättre på olika saker än andra. 

Och med all min erfarenhet och hur utsatt jag är, vill jag så gärna, att ni som i Sverige sitter och säger att det är jobbigt att vara kvinna, ska ta och lära er lite om världen. 

Jag ser kvinnor varje dag, bärandes på alla sina barn, med vetskapen om att deras män lämnat dom, vetskapen att många blir misshandlade av de män som är kvar. Vetskapen om hur förnedrade de är, och att de aldrig kommer kunna jobba, för att de är kvinnor. Jag har sett verkligheten här, och jag tål inte höra hur hemskt det är i Sverige. Jag tål det inte. Jag må ha fel, men till er som misstycker, ni är välkomna att bo hos mig någon vecka. Ni är välkomna att leva med mig, gå på de gator jag går, och se det jag ser. 

Jag vet att det är orimligt att jämföra, men varför egentligen? Världen är ju en? Vi är ju lika värda allihopa? 

Jag saknar Sverige väldigt mycket nu. Jag saknar att bli respekterad för en människa. Jag vill så gärna till Sverige. Men jag ger inte upp, en dag kommer jag bli definierad som den människa jag är, och inte för min hudfärg eller det faktum att jag har bröst (diskuterbart) och en vagina. För hos mig är det den största skillnaden på våra kön.

Snälla, se vad ni har. Se era fantastiska personligheter, och inte någonting annat. För det finns en värld, där det inte är möjligt. 

Kram, sårad människa i Tanzania.